Kort historik om vår anatomi
Gång och löpning är människans två naturliga gångarter. Hela vår överlevnad som art bygger på att vår konstruktion ger oss en överlägsen förmåga att kunna gå och springa långt.
Schimpanserna är vår närmsta levande släkting och människan slår både dem och alla andra levande däggdjur i långdistanslöpning. När människan tar ett steg går det bara åt en fjärdedel av den energi som schimpansen behöver. Människan är helt enkelt konstruerad för att gå och springa långt på ett energieffektivt sätt.
För omkring 6 miljoner år sedan gick schimpansernas och människornas utveckling skilda vägar, och för knappt 2 miljoner år sedan utvecklades Homo erectus. Deras skelett visar på flera kroppsliga anpassningar för en effektiv löpstil med bl a djurvärldens kraftigaste sätesmuskel. Pälsen försvann och förmågan att svettas utvecklades. Att kunna gå och springa långt utan att bli överhettad gav en stor konkurrensfördel i kampen för att överleva.
Homo Sapiens utvecklades för ca 200 000 år sedan i Afrika, och förflyttade sig till Europa för ca 40 000 år sedan. Även om samlande av bär och rötter var en viktig del av Sapiens födoförsörjning var jakten ett frekvent inslag i anskaffningen av föda.
Tack vare att vi utrustats med nackligament som stabiliserar huvudet kan vi även springande hålla huvudet stilla och fokusera blicken på ett byte framför oss. Utan dessa ligament skulle huvudet studsa upp och ner vid varje steg.
Människan fixerade bytet med blicken och sprang tills bytesdjuret kollapsade av värmeslag. Människan blev också trött men endorfinerna gav kraft att döda bytet. Denna förmåga att springa långt mitt på dagen i värme när andra djur gick på sparlåga var avgörande för vår arts framgång.
För 12 000 år sedan startade jordbruksrevolutionen, vilket innebar att man fick övergå till att röja undan stenblock och bära vattenhinkar istället för att gå och springa. Studier av gamla skelett tyder på att denna övergång medfört diskförskjutning, ledinflammation och bråck.